Nu är det fullt ös medvetslös som gäller här. Har bestämt mig för att jag ska ha en "rejäl" 30-års fest. Bartender och dj, hela kitet! Men, gästlistan såg ju inte så rolig ut.. när jag har skrivit ner mina närmsta vänner som jag vill bjuda, så kommer jag upp i det futtiga antalet 15.

Ska man mäta sin popularitet i antal vänner så är jag inte så värst poppis antar jag.. Helt ärligt så känns det lite sådär..!

Det här med att fylla 30 har väckt upp en massa konstiga känslor inom mig. Miljoner tankar som fyller mitt huvud, och jag känner ingen ro.

Jag tror att jag på nåt sätt gick i dvala för 10 år sedan då min pappa dog, och börjar komma ur den så smått. Jag hade en så härlig dröm inatt, där han var åter i livet och jag var så lycklig över detta. Förtränga känslor är jag en mästare på.

Det finns stunder då jag tillåter mig själv att känna saknaden och den enorma sorgen. Men jag klarar inte av den.. så därför skjuter jag bort alla jobbiga tankar och känslor efter en liten stund.

Jag håller allt inom mig, för jag orkar inte bryta samman. Kraschen kommer vara total i såna fall.

Jag kan inte komma på översättningen till svenska?

Anyhow! Jag har två kompisar som jag inte umgås med på samma sätt som tidigare p.g a olika saker. Jag har känt mig väldigt bitter över detta faktum. För jag har alltid sån jävla otur med kompisar, verkar det som.

Jag har senaste veckan gjort några försök till att vara en bra kompis ändå. Gratulerade Jen (som jag inte pratat med på över en månad efter att hon betett sig jävligt konstigt på en fest) på födelsedagen i efterskott. Sms'ade lite fram o tillbax om lite allmänna saker bara. Hon höll det väldigt kort. Så till slut la jag ner sms'andet. Vet inte vad jag ska göra med denna situation faktiskt. Vi hade så roligt ihop ett tag, och nu är hon helt "off".

Ikväll har Kristin en tillställning som jag först hade tänkt skippa totalt, just p.g.a att jag är så besviken över hennes sätt att vara nu på sistone. MEN! Skam den som ger sig. Jag har grunnat ett tag på detta, och kommit fram till att vi var ganska tajta ett tag, så det är värt ett försök från min sida i alla fall. 

Jag och mitt tjejgäng träffades häromdagen. Eller ja, alla utom en. Det som är så lustigt är att jag trodde jag skulle vara ensam om min reaktion när jag fick höra om hennes "återbud". Men ALLA kände likadant, och har tydligen stört sig på samma saker som jag gått och gjort ett tag nu. Hmm!

Jag har insett att jag, i stort sett alltid, försöker återskapa vänskapen och tjejgänget jag hade under högstadiet. Sammanlagt var vi 9 st tjejer, som umgicks jämt och ständigt, och det var bara en sån skön vänskap vi hade! Som vanligt så splittrades gänget nästan omgående när vi började gymnasiet. Och tyvärr kändes det som att det var bara jag som sörjde det.

På mitt jobb är vi ett x antal tjejer som även umgås privat. Det har blivit så, och ja.. jag ligger väl bakom det till ganska stor del. Jag vill liksom ha ett stort gäng med vänner som alla kan umgås tillsammans. Vi träffas nu och då, käkar ute, lunchar, träffas för fika hemma hos nån. Hade jag fått bestämma så skulle vi träffas en gång i veckan, typ ha en återkommande tjejmiddag varje vecka. Men alla har fullt upp med sitt, vilket jag kan förstå. Sen så har dom kanske inte samma sociala behov som jag, ha ha. Det känns som att jag försöker blåsa liv i nåt som aldrig kommer att bli av. Det känns TRÅKIGT! Att inte alla vill umgås lika mycket. Jag får väl försöka utöka vännerskaran kanske?