Jag och mitt tjejgäng träffades häromdagen. Eller ja, alla utom en. Det som är så lustigt är att jag trodde jag skulle vara ensam om min reaktion när jag fick höra om hennes "återbud". Men ALLA kände likadant, och har tydligen stört sig på samma saker som jag gått och gjort ett tag nu. Hmm!

Jag har insett att jag, i stort sett alltid, försöker återskapa vänskapen och tjejgänget jag hade under högstadiet. Sammanlagt var vi 9 st tjejer, som umgicks jämt och ständigt, och det var bara en sån skön vänskap vi hade! Som vanligt så splittrades gänget nästan omgående när vi började gymnasiet. Och tyvärr kändes det som att det var bara jag som sörjde det.

På mitt jobb är vi ett x antal tjejer som även umgås privat. Det har blivit så, och ja.. jag ligger väl bakom det till ganska stor del. Jag vill liksom ha ett stort gäng med vänner som alla kan umgås tillsammans. Vi träffas nu och då, käkar ute, lunchar, träffas för fika hemma hos nån. Hade jag fått bestämma så skulle vi träffas en gång i veckan, typ ha en återkommande tjejmiddag varje vecka. Men alla har fullt upp med sitt, vilket jag kan förstå. Sen så har dom kanske inte samma sociala behov som jag, ha ha. Det känns som att jag försöker blåsa liv i nåt som aldrig kommer att bli av. Det känns TRÅKIGT! Att inte alla vill umgås lika mycket. Jag får väl försöka utöka vännerskaran kanske?