Det här med att fylla 30 har väckt upp en massa konstiga känslor inom mig. Miljoner tankar som fyller mitt huvud, och jag känner ingen ro.

Jag tror att jag på nåt sätt gick i dvala för 10 år sedan då min pappa dog, och börjar komma ur den så smått. Jag hade en så härlig dröm inatt, där han var åter i livet och jag var så lycklig över detta. Förtränga känslor är jag en mästare på.

Det finns stunder då jag tillåter mig själv att känna saknaden och den enorma sorgen. Men jag klarar inte av den.. så därför skjuter jag bort alla jobbiga tankar och känslor efter en liten stund.

Jag håller allt inom mig, för jag orkar inte bryta samman. Kraschen kommer vara total i såna fall.